Troligen har vi bara sett början på ökade priser när nu den tidigare billiga konstgödseln kommer att bli betydligt dyrare. Bra för miljön, men dyrare mat som sagt. Men var det inte det vi ville, att den matproduktion som bygger på miljöbelastning och dåliga förhållanden för djur och människor, skulle börja bära även dessa kostnader?

Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Jacob Wallenberg när han säger att de stigande matpriserna inte i första hand kan skyllas på ”matjättarna”. Jag trodde aldrig att jag skulle missa en möjlighet att ge Ica, Coop och Axfood ett tjuvnyp. Jag tycker verkligen att dessa tre kedjors dominans på marknaden, där Ica har hela 50 procent av kakan, är ett stort problem. På flera sätt. Ett fåtal företag innebär en stor sårbarhet, men också en likriktning av utbudet och ett taskigt förhandlingsläge för livsmedelsproducenter och bönder.

Däremot går det inte att skylla de stigande matpriserna just på ”matjättarna”. Det här är till att börja med inte något svenskt unikt fenomen. Våra ökade matpriser ligger i nivå med EU:s, vilket nedanstående graf visar tydligt. Även i USA har matpriserna stigit kraftigt, nästan 24 procent under de senaste fyra åren.

https://ec.europa.eu/eurostat/cache/website/economy/food-price-monitoring/index.html

Återvänder vi till Sverige igen så är också svårt att att uppröra sig över de sk övervinsterna. Tittar vi på just Ica så handlar det om vinster på 3-4 procent, sedan är det vissa butikskoncept som går betydligt bättre, som Ica Maxibutikerna och andra som går sämre. Men sammantaget är det svårt att bli upprörd på ett bolag som har en så pass låg vinst. Man kan givetvis anse att mat är en rättighet och att marknadsekonomi och affärsmässiga vinster då blir helt fel, men jag har inte riktigt hört de radikala tongångarna, om man säger så.

Vad beror då på prisuppgången på? Flera saker. Sämre skördar har påverkat varor som kaffe, kakao, olivolja med mera. Men framför allt pratar vi om ett globalt livsmedelssystem som är oerhört känsligt för många typer av störningar. Krig i Ukraina påverkade inte bara marknaden för spannmål och solrosolja, utan även att priset steg på fossila bränslen när det blev stopp för rysk olja och för naturgas i pipeline (dock ej för den som fraktas per båt och som är dyrare.) Stigande energipriser får alltid stora effekter på produktionskostnaderna för maten, men även på alla transporter. Störningar i handeln, vår låga kronkurs och inflation är andra faktorer som påverkar.

Det kanske är för mycket begärt att Nooshi Dadgostar inser de här sammanhangen när hon raskt hakar på bojkotten mot butikskedjorna, men att hon inte drar ett klassiskt ”vänsterkort” som att förespråka höjda barnbidrag, hyresbidrag, socialbidrag eller löneökningar/skattesänkningar för de som tjänar minst, måste väl ändå ses som tjänstefel?

Någon som däremot borde veta hur det förhåller sig är finansminister Elisabeth Svantesson. I stället ägnar hon sig åt symbolhandlingar som att återigen ta matjättarna i örat. Det får man nog också anse som ett rätt grovt tjänstefel.

Inget talar för att matpriserna kommer att sjunka, tvärtom. I veckans nummer av ETC Nyhetsmagasin skriver jag om de två förslag som handlar om att öka kostnaderna för billig konstgödsel. Det handlar om kommissionens förslag om tullar på den billiga gödningen från Ryssland och Belarus som kan träda ikraft i sommar, och om CBAM, (Carbon Border Adjustment Mechanism). Denna  gränsjusteringsmekanism för koldioxid, införs nästa år och innebär att ett företag som köper koldioxidintensiva varor, som konstgödsel, från ett land utanför EU ska köpa certifikat som motsvarar de inbäddade utsläppen. Tanken är att motverka att företag flyttar till länder som har lägre klimatkrav än EU. 

Båda förslagen är bra – för miljön och klimatet. Man kan se det som ett första steg mot att börja sätta en prislapp på det som brukar kallas för ”externaliteter”, dvs de kostnader som matproduktionen ökar i form av slitage på natur, människor och djur. Men de kommer att höja matpriserna ytterligare. Och var det inte det som vi egentligen ville? Alla de gånger när vi förfasade oss över fattiga kaffebönder, usla arbetsförhållande för migrantarbetare i det spanska plasthavet av grönsaksväxthus, svenska bönders knäande inför räntorna, packade odlingskassar för lax, enorma stall med broilers, grisar och nötkreatur som inte tar hänsyn till djurens behov av ett naturligt beteende, övergödningen, nedläggningen av gårdar, pesticiderna i grundvattnet och… Tyckte vi inte då att maten faktiskt var för billig? Att det var något väldigt konstigt att just den ekologiska maten skulle vara dyrare, som ändå försöker ta bort en del av den här negativa påverkan?

Vad har hänt med de tankarna egentligen?

Givetvis finns det grupper som drabbas hårt av stigande matpriser, men precis som Pim Bendt, chef för odlingslandskapet och gruvorna på Naturskyddsföreningen säger: ” Vi måste sträva efter en omställning som är rättvis, även för lantbrukarna, och därför behöver vi acceptera högre matpriser.”

Med andra ord, det kan inte vara lantbrukets uppgift att bedriva socialpolitik. Den måste bedrivas på andra områden i samhället. Pim Bendt fortsätter: ”Historiskt sett är maten fortfarande oerhört billig, men samhället behöver också givetvis stärka de svagaste grupperna så att alla har råd med bra mat.”

Sedan säger han något som vittnar om en insikt om frågans stora komplexitet: ”Hur ser en rättvis omställning ut? Vilket samhälle är det som vi ser framför oss och hur värderar vi lantbrukets omfattande uppdrag?”

För ytterst handlar detta om vilken värld vi egentligen vill ha. Vill vi ha en bättre matproduktion som tar hänsyn till människorna som producerar den, till djuren och naturen och som ger alla god, näringsrik och tillräckligt med mat? (Vi ska ju komma ihåg att den grupp som är riktigt fattig i Sverige i dag, med stor sannolikhet inte äter någon vidare bra mat, redan innan priserna gick upp.)Det är något helt annat än ”ökad konkurrenskraft och ökad produktion”, som näringen annars står och mässar om. För om vi vill ha det, då kommer det att kosta. Och med tanke på att lägger lika mycket på våra bostäder som vi tidigare la på maten, så är det en stor omställning och kommer den snabbt, vilket det finns risk för, så kommer det bli skakigt. Både den nuvarande regeringen och tidigare regeringar hade kunnat bädda för detta genom att ta bort ränteavdraget för bostäder, liksom ROT och RUT, alla tre faktorer som har bidragit till att flytta allt mer pengar till bostäderna. Men det har man inte gjort.

Vårt samhälle förändrades i grunden när vi började industrialisera och kommersialisera vår mat. Ska vi nu gå åt andra hållet, kommer det innebära en minst lika stor samhällsförändring igen. Det är detta vi borde diskutera och planera för, inte genom att ägna oss åt pseudodiskussioner som att bojkotta ”matjättarna”. Däremot kan man gärna bojkotta dem genom att i större utsträckning odla/föda upp din egen mat, handla på REKO, Bondens Marknad eller andelsjordbruk. Men det är en annan sak. Det är att aktivt ta ansvar som matmedborgare, inte att vara en passiv konsument.

Vill man läsa mera om detta rekommenderar jag Gunnar Rundgrens blogg: https://gardenearth.substack.com/p/is-100-years-of-cheap-food-coming