Close
Enter your
text here
Känsligt läge för maten
 Känsligt läge för maten 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Ett sårbart matsystem som har svårt att klara sig idag och ännu sämre under en kris och stigande matpriser som kan orsaka stora spänningar i samhället. Det finns anledning för politiken att förebygga och agera. Men i stället väljer man Strutsstrategin 2.0

På Potatisuppropets dag den 11 april fick jag förmånen att vara med och ge en matpolitisk spaning om vad jag tror kommer hända framöver. Samtalsledare var Arci Pasanen från Omställningsnätverket och deltog gjorde även Marek Rolenec från FOR, Fritidsodlingens Riksorganisation och Ekologisk trädgård- FOBO. Det blev ett intressant samtal. Här kan du se det.

Här följer i grova drag min spaning:

  1. Matpriserna kommer att fortsätta att stiga och det är tyvärr INTE Icas fel. Snarare är detta ett uttryck för det sårbara livsmedelssystem vi har byggt upp.

2. Politikerna verkar fortfarande inte ha nåtts av den här insikten, vilket märks i att man fortsatt undviker att ta tag i de stora frågorna. Det märks både när det gäller Livsmedelsstrategin 2.0 (vår matpolitik) och arbetet med livsmedelsberedskapen.

3. Högre matpriser är positivt, det är bland annat det som är omställning, men politiken behöver agera för att omställningen inte ska ge stora sociala negativa konsekvenser.

Matpriserna: Det hade varit enkelt och bekvämt om de senaste årens ökade matpriser hade berott på enskilda ICA-handlares vinster. I stället beror det på sådant som ökade kostnader för energi, störningar inom världshandeln, dåliga skördar på vissa grödor i världen, som kaffe, ökade kostnader för konstgödsel osv. Vårt livsmedelssystem påverkas av vad som händer i omvärlden, inte bara för att vi importerar en del mat, utan framför allt för att vi importerar en rad insatsmedel, inte minst konstgödsel. Allt tyder på att matpriserna kommer att fortsätta att stiga. Vi kommer se en fortsatt oro på världsmarknaden och på sikt stigande energipriser oavsett vilken energikälla vi väljer. Ska de utlovade satsningarna på miljö- och klimatarbete inom EU genomföras, stiger kostnaderna ytterligare för maten. Den enorma satsningen på militär upprustning – vart ska de pengarna tas ifrån? En inte särskilt vågad gissning är att det kommer tas pengar från EU:s jordbrukspolitik, CAP, vilket också driver upp priserna.

Politiken: Livsmedelsstrategi 2.0 och det arbete som nu görs kring livsmedelsberedskap berättar hur politiken ser på läget. Och det är oroväckande eftersom man väljer att huka och bortse från de grundläggande problemen. Vår livsmedelsproduktion är inte bara sårbar för att primärproduktionen är så beroende av importerade insatsmedel, utan också genom hur strukturen ser ut i landet, med allt färre och större gårdar, mejerier, kvarnar andra livsmedelsföretag. Det finns inte mat överallt i Sverige och där maten finns, där kan det bli mycket svårt att få ut den till medborgarna om det skulle kärva ihop sig. Det blir mycket mjölk från en gård med tusen kor.

Livsmedelsverket sa i en radiointervju att man troligen får evakuera Norrlänningarna om det kör ihop sig, därför att det inte finns tillräckligt med mat i Norrland.

Livsmedelsstrategin 2.0 tar inte tag i detta. Det är samma resonemang som tidigare – konkurrenskraft, effektivitet och lönsamhet ska öka, men hur det ska gå till är oklart och det är inget som bromsar nedläggningen av gårdar, snarare tvärtom. Några positiva saker med strategin vill jag dock nämna: Det ska göras en utredning om livsmedelsförsörjningen i Norrland, Eldrimner blir kvar, man ska sätta mål för hur livsmedelsproduktionen ser ut för at kunna mäta om den ökar (det borde SJV kunna göra på en kafferast), det ska utgå lite pengar till att göra lantbruk mer robusta och man ska portionera ut lite pengar till det regionala arbetet.

Livsmedelsberedskapen då? Även där snackas det mycket och görs lite. Jordbruksverkets beredskapsplan innebär att det ska lagras konstgödsel, bekämpningsmedel, utsäde, proteinfoder och spannmål. Jordbruksverket anser att 95 procent av befolkningen bör kunna klara sig tre månader på den spannmål som produceras i Sverige. Gris, kyckling, värphöns och till viss del mjölk och nötkött anses som en så intensiv produktion att man inte kan upprätthålla den i ett krisläge, annat än att hålla igång moderdjur så att verksamheten kan återupptas när krisen är över. Det här pekar verkligen på problemet med dagens intensiva matproduktion. Lammproducenterna borde vara glada, eftersom de anses kunna klara sig bättre, men de anser själva att de redan i dag går på knäna eftersom deras extensiva produktion inte är lönsam, plus rovdjursfrågan. De kanske har rätt typ av produktion, men det är oklart om den överlever i dagens ekonomi som inte premierar detta.

Högre matpriser är positivt: Dagen matsystem bär inte sina kostnader, det är i stället naturen, djuren och människorna som arbetar med maten som får ta de kostnaderna. Skulle maten bära sina kostnader skulle den behöva vara två gånger så dyr som i dag, räknade FNs miljöorgan UNEP ut för flera år sedan.

Högre energipriser kommer innebära att intresset för att sluta kretsloppet ökar. I stället för att köpa konstgödsel, blir det mer intressant att få ordning på avloppen och återföra näringen, samt att kombinera djuruppfödning och växtodling, satsa på mer extensiv produktion osv. Det här kommer göra maten dyrare men det är det här som ÄR omställning. Problemet är bara att vårt samhälle bygger på att mat ska vara skitbilligt. I stället har vi kunnat lägga en stor del av våra inkomster på vårt boende och även på resor och konsumtion av en rad andra produkter. När matpriserna stiger, rubbas detta. Det finns en stor risk att människor som redan i dag har ekonomiskt tufft, kommer att drabbas hårt. Men även grupper som tjänar bra, men som har tunga räntekostnader för sina bostäder. Det här kan skapa kraftiga konvulsioner i samhället, om inte politiken inser detta och försöker mildra smällarna.

Inget tyder tyvärr på den här insikten finns. Regeringen bestämde sig nyligen för att höja ROT-avdraget ytterligare och alltså binda ännu mera pengar i våra bostäder. Jag brukar inte vara alarmistisk, men jag tycker nog att läget är bekymmersamt.

Det innebär samtidigt att det finns massor som man kan göra för att förändra i en positiv riktning. Det diskuterade vi i slutet av samtalet den 11 april.

Gris-sminkning
 Gris-sminkning 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Presskonferensen om Livsmedelsstrategin 2.0 måste vara årets antiklimax. Så många som har hoppats så mycket. Och fick så lite!

Peter Kullgren var märkbart nervös, trots att han hade fått till en rätt bra line up med utrikeshandelsminister Benjamin Dousa och miljö- och klimatminister Romina Pormokhtari. Och så Martin Kinnunen, ledamot i miljö- och jordbruksutskottet, som bjöd på ofrivillig underhållning när han konstaterade att en stor brist i den förra versionen av livsmedelsstrategin var att inte sd var med i diskussionerna.

Men nervositeten var kanske inte så konstig eftersom man, som väntat, inte hade något att komma med.

Den heliga treenigheten inom jordbrukspolitiken – ökad produktion, konkurrenskraft och lönsamhet – upprepades flitigt, utan att det framgick hur detta ska uppnås. Och framför allt framgick det inte hur detta ska leda till ett mer robust livsmedelssystem, även om det upprepades flera gånger. Pourmokhtari verkade också ha köpt branschens mantra om att klimatpåverkan kommer att minska om den inhemska matproduktionen ökar. Men hur detta då går ihop med regeringens kommande exportsatsning av svenska livsmedel, var inget som diskuterades.

Benjamin Dousa försökte  göra en Erlandsson och prata om all fantastisk mat som finns i Sverige, men där Eskil Erlandsson åtminstone verkade ha ett genuint matintresse, var Benjamin Dousa ute på betydligt tunnare is: ”Det ska vara lika självklart för en japan eller en amerikan att dra på Kalles kaviar på knäckemackan, som att dra igång ABBA på karaokekvällen”, sa han. Lyckligt ovetande om att Kalles och torskrommen som kaviaren innehåller, är norsk… Överhuvudtaget kan vi tacka Norge för den ökande livsmedelsexporten där den största produkten är distribution av norsk lax.

Trots att livsmedelsexporten har ökat stadigt och nu ligger på 111 miljarder kronor, så har den inte direkt räddat svenskt lantbruk från att fortsätta läggas ner. En förklaring till detta är att mycket av exporten, som laxen, kaffet, tobaksvarorna, chokladen, det mesta av cidern och en hel del annat, inte alls bygger på svenska råvaror. Undantaget är spannmål och vodka gjort på svensk spannmål. En ny liten satsning på exporten kommer inte heller nu rädda lantbruket, även om man döper om exportorganisationen för femtioelfte gången. Denna gång blir namnet Food Export Center.

Underhållning bjöd också landsbygdsministern på när han fick frågan vilken åtgärd som inte redan har kommunicerats, som är ny och som anses viktigast. Peter Kullgrens svar blev att det var uppdraget till Jordbruksverket att nu börja mäta och sätta mål för den svenska livsmedelsproduktionen för att kunna se om den ökar eller minskar. Det hela verkar lite besynnerligt, med tanke på den omfattande statistik som redan finns hos Jordbruksverket och målen – det måste väl ändå vara politikens uppgift att sätta?

Det fanns gott om ofrivillig komik i denna presskonferens, men skrattet fastnar lite i halsen om man vet hur allvarligt läget är för lantbruket, där gårdarna fortsätter att läggas ner. Allt färre gårdar, allt färre livsmedelsindustrier är motsatsen till en robust livsmedelskedja, som det pratades så mycket om. Och trots att man på presskonferensen nämnde pandemi, störningar i den globala handelskedjan, extremväder och krig i Ukraina som ytterligare påfrestningar, så var det som att man själv inte förstått allvaret och vidden av hur sårbar dagens livsmedelssystem är. För om kvartetten hade haft insikten, hade förslagen haft en helt annan kaliber.

Enda trösten för regeringen med stödpartiet sd, är att riksmedia saknar intresse och kunskap om lantbruk och livsmedelsproduktion. Därför avrapporterades bara budskapen från kvartetten utan någon analys eller besvärliga frågor. Den enda fråga som på allvar får upp det mediala intresset när det gäller lantbruket, det är som bekant hur många köttbullar som ska ätas eller inte ätas. Men den här gången handlade det ju om lantbrukets framtid.

För en gångs skull är allt inte Icas fel
 För en gångs skull är allt inte Icas fel 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

Troligen har vi bara sett början på ökade priser när nu den tidigare billiga konstgödseln kommer att bli betydligt dyrare. Bra för miljön, men dyrare mat som sagt. Men var det inte det vi ville, att den matproduktion som bygger på miljöbelastning och dåliga förhållanden för djur och människor, skulle börja bära även dessa kostnader?

Jag trodde aldrig att jag skulle hålla med Jacob Wallenberg när han säger att de stigande matpriserna inte i första hand kan skyllas på ”matjättarna”. Jag trodde aldrig att jag skulle missa en möjlighet att ge Ica, Coop och Axfood ett tjuvnyp. Jag tycker verkligen att dessa tre kedjors dominans på marknaden, där Ica har hela 50 procent av kakan, är ett stort problem. På flera sätt. Ett fåtal företag innebär en stor sårbarhet, men också en likriktning av utbudet och ett taskigt förhandlingsläge för livsmedelsproducenter och bönder.

Däremot går det inte att skylla de stigande matpriserna just på ”matjättarna”. Det här är till att börja med inte något svenskt unikt fenomen. Våra ökade matpriser ligger i nivå med EU:s, vilket nedanstående graf visar tydligt. Även i USA har matpriserna stigit kraftigt, nästan 24 procent under de senaste fyra åren.

https://ec.europa.eu/eurostat/cache/website/economy/food-price-monitoring/index.html

Återvänder vi till Sverige igen så är också svårt att att uppröra sig över de sk övervinsterna. Tittar vi på just Ica så handlar det om vinster på 3-4 procent, sedan är det vissa butikskoncept som går betydligt bättre, som Ica Maxibutikerna och andra som går sämre. Men sammantaget är det svårt att bli upprörd på ett bolag som har en så pass låg vinst. Man kan givetvis anse att mat är en rättighet och att marknadsekonomi och affärsmässiga vinster då blir helt fel, men jag har inte riktigt hört de radikala tongångarna, om man säger så.

Vad beror då på prisuppgången på? Flera saker. Sämre skördar har påverkat varor som kaffe, kakao, olivolja med mera. Men framför allt pratar vi om ett globalt livsmedelssystem som är oerhört känsligt för många typer av störningar. Krig i Ukraina påverkade inte bara marknaden för spannmål och solrosolja, utan även att priset steg på fossila bränslen när det blev stopp för rysk olja och för naturgas i pipeline (dock ej för den som fraktas per båt och som är dyrare.) Stigande energipriser får alltid stora effekter på produktionskostnaderna för maten, men även på alla transporter. Störningar i handeln, vår låga kronkurs och inflation är andra faktorer som påverkar.

Det kanske är för mycket begärt att Nooshi Dadgostar inser de här sammanhangen när hon raskt hakar på bojkotten mot butikskedjorna, men att hon inte drar ett klassiskt ”vänsterkort” som att förespråka höjda barnbidrag, hyresbidrag, socialbidrag eller löneökningar/skattesänkningar för de som tjänar minst, måste väl ändå ses som tjänstefel?

Någon som däremot borde veta hur det förhåller sig är finansminister Elisabeth Svantesson. I stället ägnar hon sig åt symbolhandlingar som att återigen ta matjättarna i örat. Det får man nog också anse som ett rätt grovt tjänstefel.

Inget talar för att matpriserna kommer att sjunka, tvärtom. I veckans nummer av ETC Nyhetsmagasin skriver jag om de två förslag som handlar om att öka kostnaderna för billig konstgödsel. Det handlar om kommissionens förslag om tullar på den billiga gödningen från Ryssland och Belarus som kan träda ikraft i sommar, och om CBAM, (Carbon Border Adjustment Mechanism). Denna  gränsjusteringsmekanism för koldioxid, införs nästa år och innebär att ett företag som köper koldioxidintensiva varor, som konstgödsel, från ett land utanför EU ska köpa certifikat som motsvarar de inbäddade utsläppen. Tanken är att motverka att företag flyttar till länder som har lägre klimatkrav än EU. 

Båda förslagen är bra – för miljön och klimatet. Man kan se det som ett första steg mot att börja sätta en prislapp på det som brukar kallas för ”externaliteter”, dvs de kostnader som matproduktionen ökar i form av slitage på natur, människor och djur. Men de kommer att höja matpriserna ytterligare. Och var det inte det som vi egentligen ville? Alla de gånger när vi förfasade oss över fattiga kaffebönder, usla arbetsförhållande för migrantarbetare i det spanska plasthavet av grönsaksväxthus, svenska bönders knäande inför räntorna, packade odlingskassar för lax, enorma stall med broilers, grisar och nötkreatur som inte tar hänsyn till djurens behov av ett naturligt beteende, övergödningen, nedläggningen av gårdar, pesticiderna i grundvattnet och… Tyckte vi inte då att maten faktiskt var för billig? Att det var något väldigt konstigt att just den ekologiska maten skulle vara dyrare, som ändå försöker ta bort en del av den här negativa påverkan?

Vad har hänt med de tankarna egentligen?

Givetvis finns det grupper som drabbas hårt av stigande matpriser, men precis som Pim Bendt, chef för odlingslandskapet och gruvorna på Naturskyddsföreningen säger: ” Vi måste sträva efter en omställning som är rättvis, även för lantbrukarna, och därför behöver vi acceptera högre matpriser.”

Med andra ord, det kan inte vara lantbrukets uppgift att bedriva socialpolitik. Den måste bedrivas på andra områden i samhället. Pim Bendt fortsätter: ”Historiskt sett är maten fortfarande oerhört billig, men samhället behöver också givetvis stärka de svagaste grupperna så att alla har råd med bra mat.”

Sedan säger han något som vittnar om en insikt om frågans stora komplexitet: ”Hur ser en rättvis omställning ut? Vilket samhälle är det som vi ser framför oss och hur värderar vi lantbrukets omfattande uppdrag?”

För ytterst handlar detta om vilken värld vi egentligen vill ha. Vill vi ha en bättre matproduktion som tar hänsyn till människorna som producerar den, till djuren och naturen och som ger alla god, näringsrik och tillräckligt med mat? (Vi ska ju komma ihåg att den grupp som är riktigt fattig i Sverige i dag, med stor sannolikhet inte äter någon vidare bra mat, redan innan priserna gick upp.)Det är något helt annat än ”ökad konkurrenskraft och ökad produktion”, som näringen annars står och mässar om. För om vi vill ha det, då kommer det att kosta. Och med tanke på att lägger lika mycket på våra bostäder som vi tidigare la på maten, så är det en stor omställning och kommer den snabbt, vilket det finns risk för, så kommer det bli skakigt. Både den nuvarande regeringen och tidigare regeringar hade kunnat bädda för detta genom att ta bort ränteavdraget för bostäder, liksom ROT och RUT, alla tre faktorer som har bidragit till att flytta allt mer pengar till bostäderna. Men det har man inte gjort.

Vårt samhälle förändrades i grunden när vi började industrialisera och kommersialisera vår mat. Ska vi nu gå åt andra hållet, kommer det innebära en minst lika stor samhällsförändring igen. Det är detta vi borde diskutera och planera för, inte genom att ägna oss åt pseudodiskussioner som att bojkotta ”matjättarna”. Däremot kan man gärna bojkotta dem genom att i större utsträckning odla/föda upp din egen mat, handla på REKO, Bondens Marknad eller andelsjordbruk. Men det är en annan sak. Det är att aktivt ta ansvar som matmedborgare, inte att vara en passiv konsument.

Vill man läsa mera om detta rekommenderar jag Gunnar Rundgrens blogg: https://gardenearth.substack.com/p/is-100-years-of-cheap-food-coming

När kossan själv får välja
 När kossan själv får välja 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

När de första gröna stråna börjar spira, då drar det mycket mera än ett välfyllt foderbord. När korna själva får välja, då är det ett enkelt val, oavsett hur välfyllt foderbordet är.

Mina kor har fått vår-fnatt. Det är likadant varje år. Någon gång så här års, bestämmer sig alla kor för att NU är det vår! I år inföll den dagen den 1 mars. Trots att foderbord och foderhäck är fyllda till bredden av utmärkt gott hö, dessutom av två olika slag, ett lite mer blomrikt och ett lite grövre (ja jag vet att vi curlar dem) så är det ändå så att de där första, ynka små gröna stråna, de har en oerhört stark dragningskraft.

Jag blir lika förvånad varje år. Hur är det överhuvudtaget möjligt att mina kor plötsligt kan börja framtandsbeta? Det ser i alla fall så ut när Sprita, Bologna, Spira och Borta dammsuger fram över markerna för att få i sig det ytterst lilla korta gröna. Kors vanliga sätt att beta är genom att dra av gräs med hjälp av sin starka tunga, men det finns det ingen möjlighet att göra nu. Jag vet inte hur de bär sig åt men de har växlat över till något slags gnagande.

Åkertistel, som annars hör till de tistlar som inte betas under sommaren (ett par andra sorter äter man gärna) blir plötsligt intressant så här års. Jag ser Villa ge sig i kast med en övervintrad rosett, och hur hon kämpar med taggarna. Men det är tydligen ändå mödan värt, trots det uppenbart stickiga obehaget. På ett annat ställe står Bogart och äter mossa! Först tror jag att jag ser fel, men jodå, det tuggas små, små bitar av mossa.

Man skulle kunna tro att våra kor är undernärda, men det är precis tvärtom. Det är några stadiga välnärda madammer och en monsieur. Det är det där spirande gröna som är så oerhört eftertraktat.

Jag tänker på de högljudda röster som hävdar att det inte spelar någon roll för korna att gå ut och beta. Jag tänker på utfodringen av de flesta mjölkkor och köttkor som går ut på att de ska få ett foder som i första hand gör att de mjölkar eller växer så fort som möjligt. Jag tänker på foderföretag som i sin reklam pratar om ”varje tugga, likadan”, att det bästa är om det aldrig är några förändringar i kosten. Och jag tänker på LRFs och rådgivningsföretaget Växas forskningsförsök där man stängde in 1 500 för att studera deras välfärd. (Ett försök som jag fortfarande inte sett någon redovisning av.)

Och jag tänker på att detta är så fjärran ifrån hur mina kor ser på saken.

Eller som den ekologiska mjölkbonden Elin Torstensson sa i en intervju: ”Jag behöver bara fråga min kor – ska ni gå ut? Och då tittar alla på mig och börjar råma”.

En klimatskröna
 En klimatskröna 150 150 Ann-Helen von Bremen
By:

-Så det här kosttillskottet ska alltså vara lösningen, påstår ni?

Ordförande i Miljömålsberedningen höll upp provröret med det bruna pulvret och skakade det fram och tillbaka, samtidigt som han tänkte att det skulle i så fall vara en skänk från ovan. Tänk att få slippa allt käbbel som hade präglat utredningens arbete, för att inte tala om den kakafoni av kritik som skulle komma när man väl presenterade sina resultat. Fördröja avverkning av skog med 5-20 år för att rent teoretiskt binda in mer kol, i relation till det tusenårsperspektiv som nedbrytningen av koldioxid handlar om, Herregud var det någon i Sverige som skulle gå på det? Och det var ändå ett av de skarpaste förslag som de hade att komma med.

Det var klimatministern som hade samlat dem under mellandagarna i det alldeles för lilla konferensrummet för att träffa på den här besynnerliga, kortväxta grå mannen som satt mitt emot dem. Hon var desperat. Alla siffror pekade åt helt jävla fel håll och alla skällde på henne. Inte hade hennes utspel om att stoppa kinesiska lågpriskläder fullproppade med kemikalier, fått den positiva effekt som hon hade hoppats. De övriga partierna var än så länge milt sagt svala till hennes förslag och menade att det var upp till EU att besluta sådant. Men allra värst var att hon hade blivit åthutad av sina egna.

-Ska du starta en kemikaliehysteri!!! Är du galen! Det kommer sprida sig som en löpeld till andra områden också. Vi har ju redan PFAS som ligger där och bubblar hela tiden, tänk om media börjar dra i detta med kemikalierna i jordbruket igen, tänk om E-ORDET BÖRJAR ANVÄNDAS IGEN!!!

Hennes partiledare hade frustat fram det där sista på sitt valrossmannamässiga sätt. Att ens andas om ekologisk mat var nämligen helt förbjudet och inte bara inom hennes eget parti. Det var marknaden som skulle sköta om det, brukade det heta. Klimatministern hade inget emot marknad, men just lantbruk var ju inte direkt känt för att vara särskilt marknadsanpassat och varför då en viss gren av lantbruket skulle vara det, begrep hon helt enkelt inte.

Men det var ingen diskussion hon tänkte ta, vare sig internt eller offentligt.

Däremot insåg hon att hennes ständigt flåsande partiledare hade en liten poäng, även om han nog inte insåg det själv. Det fanns en risk att de skulle få se början till en kemikaliehysteri. Hon var visserligen en varm anhängare av köttskatt, även om hon insett rätt tidigt att det inte skulle bli något sådant inom en överskådlig framtid eftersom det fanns alldeles för många köttfrossare inom regeringen och sd, men nu hade det hela tagit en ny vändning. En kemisk sådan. Under en längre tid hade det gjorts framstötar från olika håll om att man på kemisk väg skulle förvandla korna till grisar genom att utfodra dem med något som minskade deras metanrapande. Detta något hade visat sig heta Bovaer och användes nu i flera länder. Danska staten hade till och med lovat att gå in och sponsra fodertillskottet för det var inte direkt billigt. Men nu hade det kommit smolk mjölkbägaren eller fodertråget, beroende på hur man såg på saken. Hösten hade inneburit högljudda protester i Storbritannien när mejeriprodukter från Arlas kemikaliematade kor nådde brittiska mejerihyllor. Uppretade britter hällde ut Arlas mjölk i vasken och konspirationsteorierna stod som spön i backen. För klimatministern blev det tydligt vilken skitstorm som sannolikt var i annalkande om Sverige också slog in på kemivägen och den skulle ha sitt epicentrum kring henne.

Hon orkade bara inte med det också.

När hon så hade blivit uppringd av den lågmälda mannen, hade hon gripit efter det sista halmstrået och direkt börjat ringa runt till strategiskt utvalda. Hon började med honom som var lättast – landsbygdsministern.

Först hörde hon inte vad han svarade, för han hade munnen full med mat, som alltid. Säkert en massa kött, kött, kött, han var förbanne mig galen i kött, den mannen. Till slut lyckades hon urskilja:

– Gôrbra!

Jo, han skulle vara på plats i morgon. Och lovade i sin tur ringa näringslivsministern, som ju påpassligt nog kom från hans eget parti och finansministern. Statsministern gick inte att nå. Han hade tidigt deklarerat att enbart ett världskrig skulle få honom att lämna styrketräningsrummet och löpbandet. Vaderna behövde få sig en uppryckning! Klimatministern lyckades dock trumma ihop några andra lämpliga. Nu satt de alla där i konferensrummet och trängdes och svettades.

– Det stämmer, svarade den lille mannen med det långa grå skägget på frågan från Miljövårdsberedningens ordförande. Det här kan lösa klimatkrisen.

Inte något färgglad jultröja där inte, tänkte landsbygdsministern. Otroligt grå figur det här, fortsatte han för sig själv.

– Nu finns det ju redan en tillskott som kommer att bidra till en lösning på klimatfrågan, sa han. Men det ska ju ges till kor, inte till människor, fortsatte ministern. Och det här är alltså tänkt att ges till människor?

– Det stämmer, sa mannen igen.

– Det vore ju i och för sig väldigt skönt att slippa den där högljudda gruppen av bakåtsträvande gnällspikar bland bönderna. Det blir alltid så trist publicitet, sa landsbygdsministern.

-Ska det ges till människor, då behöver vi testa det, sa generaldirektören från Livsmedelsverket.

– Jag kan försäkra att det inte på något sätt är skadligt för hälsan. Innehållet består av ett välkänt livsmedel som ätits under många hundra år, sa den gråe mannen.

– Bara för att något är naturligt så behöver det inte vara ofarligt, tvärtom. Industriellt processade produkter borgar oftast för en högre säkerhet. Naturen däremot, den är lite lurig den. Nej vad jag tänkte på var mera nutritionen och om det är gluten- och laktosfritt och…

Klimatministern avbröt generaldirektören, väl medveten om att detta extrainkallade möte annars aldrig skulle ta slut.

– Kan du dra det hela en gång till. Om jag förstod det hela rätt skulle det här pulvret få befolkningen att frivilligt dra ner på sin konsumtion och på det viset minska klimatpåverkan. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt fasa ut fossila bränslen utan att gula västar skulle gå bazookas.

Alla hajade till och tittade på klimatministern. Bazookas? Hade hon redan börjat tulla på nyårscavan?

Hon fortsatte:

– Vi, eller snarare befolkningen, skulle resa mindre, köpa mindre prylar för att det här pulvret skulle göra dem… mer harmoniska? De skulle inte behöva köpa sig lyckliga?

– Ja det stämmer. Gladare. Och snällare, sa den grå mannen.

– Och då skulle vi inte ha behov av allt det där andra?

– Nej just det, sa den grå.

Näringsministern var högröd i ansiktet och hade inte sagt något på hela tiden men utbrast nu:

– Hur ska det då gå med tillväxten och näringslivet? Va!? Har du tittat för mycket på Karl Bertil Johnsson eller vad är det frågan?

Ingen sa någonting. Inte ens mannen med det långa skägget.

– Bettan, häng med här nu och sluta netflixa. Det kommer bli mindre skatteintäkter, för-i-helvete Bettan!

Näringsministern la till den där svordomen på slutet för då visste hon att finansministern äntligen skulle vakna till och släppa det eviga skärmtittandet. Lite svavel och helveteseder, det var så man fick fart på de frireligiösa!

-Va, inga skatter!? Nej det går ju inte. Det är vi på Finansen helt emot. Vi är dessutom för arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta och då måste man ju också göra av med pengarna man jobbat ihop på något, sa finansministern.

Sedan tillade hon och log sitt allra illmarigaste leende:

-Vems ärenden går du egentligen?

-Jag är hitskickad av dem i stallet, sa mannen och sträckte över sitt visitkort.

Där stod det T. Omtén.

-I stallet? Ekade landsbygdsministern, som kände att det här var nog något som låg nära hans ansvarsområde.

-Ja, sa mannen.

Näringsministern tog ny sats:

-Tala ur skägget, människa. Vilket stall då?

-Alla stall. Jag jobbar med dem som finns i stallen. Jag ser till dem. Och nu har de skickat mig hit för att be er att göra något åt grundproblemet i stället för att ge korna dem kemikalier.

-Jag fattar ingenting, sa finansministern. Vad är det vi pratar om?

Klimatministern insåg att hon var tvungen att rycka in. Hon förklarade snabbt det som mannen fåordigt hade sagt på telefon, nämligen att korna inte var särskilt pigga på att få kosttillskott med kemikalier. De tyckte att man i stället kunde utfodra människorna med något som gjorde dem mindre benägna att hela tiden skaffa nya grejer. Att bromsa uttaget av råvaror från naturen.

– Om man nu på allvar verkligen VILL göra något åt klimatpåverkan.

-Jaha, korna har skickat dig alltså. Är du en sån där cow-whisperer, eller vad det kan tänkas heta? Näringsministern log sitt mest djävulska leende, så kd hon än var.

– Ja det kan man säga, sa mannen.

– Så det här kosttillskottet skulle alltså rent av kunna skapa fred på jorden, det vore väl fint så här i juletid? Fortsatte näringsminstern.

– Jo tror man bara tillräckligt, så kan det det, sa mannen.

-Tro, det gör man i kyrkan det, gnäggade näringsministern.

– Jaha det är någon slags placebo alltså, sa generaldirektören för Läkemedelsverket, som också var på plats.

Livsmedelsverkets chef flikade in:

-Om det är så himla naturligt, det här kosttillskottet för människor. Varför är det i pulverform och inte i sin livsmedelsform?

-För att ni verkar ha lättare att acceptera näring i form av tabletter eller pulver, snarare än i form av mat, svarade mannen.

Nu hade både finansministern och näringsministern börjat flippra med sina telefoner. Finansminstern smsade till klimatministern:

VARFÖR HAR DU TAGIT HIT OSS FÖR ATT TRÄFFA EN GALNING!!!???

Näringsministern sa i stället rakt ut:

-Jag vet inte hur det är för er andra, men jag har faktiskt lite shopping som behöver göras inför nyåret så vi kanske kan avrunda det här nu.

Alla reste sig upp och började diskutera öppettider på systembolaget, var den billigaste löjrommen fanns, om det skulle bli någon fyrverkeritårta eller inte och finansministern tipsade om årets bästa Netflix-serier (för vilken gång i ordningen var det ingen som längre kom ihåg.) Klimatministern försökte överrösta sorlet men insåg att loppet var kört. Den grå mannen hade obemärkt slunkit ut genom dörren.

Miljömålsberedningens ordförande skruvade av locket på plaströret och hällde ut lite av det bruna pulvret i handen.

-Ha, det smakar ju precis som pepparkakor, sa han.

Beach -25-kompensation

Det är populärt att kompensera för det man inte orkar göra själv. Klimatkompensation och ekologisk kompensation är xempel på detta. Därför föreslår jag Beach -25-kompensation - någon annan bantar istället för dig. Lämpligtvis kan man låta hungriga människor i något utsatt land få sköta jobbet, de är ju redan vana vid att vara hungriga, eller hur? Det är dock viktigt att ersättningen till kompensationsbantarna inte är i form av pengar eller mat, för då sabbas ju hela grejen. Nej, de kan få några månaders gratis Spotify, det är ju dessutom bra för svenskt näringsliv, precis det som Sveriges biståndspolitik numera går ut på. Mitt bolag följer naturligtvis kompensationspraxis och tar sisådär 85 procent av pengarna. Det är mycket papper som ska skrivas.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen

Arkiv