En klimatskröna
En klimatskröna 150 150 Ann-Helen von Bremen

-Så det här kosttillskottet ska alltså vara lösningen, påstår ni?

Ordförande i Miljövårdsberedningen höll upp provröret med det bruna pulvret och skakade det fram och tillbaka, samtidigt som han tänkte att det skulle i så fall vara en skänk från ovan. Tänk att få slippa allt käbbel som hade präglat utredningens arbete, för att inte tala om den kakafoni av kritik som skulle komma när man väl presenterade sina resultat. Fördröja avverkning av skog med 5-20 år för att rent teoretiskt binda in mer kol, i relation till det tusenårsperspektiv som nedbrytningen av koldioxid handlar om, Herregud var det någon i Sverige som skulle gå på det? Och det var ändå ett av de skarpaste förslag som de hade att komma med.

Det var klimatministern som hade samlat dem under mellandagarna i det alldeles för lilla konferensrummet för att träffa på den här besynnerliga, kortväxta grå mannen som satt mitt emot dem. Hon var desperat. Alla siffror pekade åt helt jävla fel håll och alla skällde på henne. Inte hade hennes utspel om att stoppa kinesiska lågpriskläder fullproppade med kemikalier, fått den positiva effekt som hon hade hoppats. De övriga partierna var än så länge milt sagt svala till hennes förslag och menade att det var upp till EU att besluta sådant. Men allra värst var att hon hade blivit åthutad av sina egna.

-Ska du starta en kemikaliehysteri!!! Är du galen! Det kommer sprida sig som en löpeld till andra områden också. Vi har ju redan PFAS som ligger där och bubblar hela tiden, tänk om media börjar dra i detta med kemikalierna i jordbruket igen, tänk om E-ORDET BÖRJAR ANVÄNDAS IGEN!!!

Hennes partiledare hade frustat fram det där sista på sitt valrossmannamässiga sätt. Att ens andas om ekologisk mat var nämligen helt förbjudet och inte bara inom hennes eget parti. Det var marknaden som skulle sköta om det, brukade det heta. Klimatministern hade inget emot marknad, men just lantbruk var ju inte direkt känt för att vara särskilt marknadsanpassat och varför då en viss gren av lantbruket skulle vara det, begrep hon helt enkelt inte.

Men det var ingen diskussion hon tänkte ta, vare sig internt eller offentligt.

Däremot insåg hon att hennes ständigt flåsande partiledare hade en liten poäng, även om han nog inte insåg det själv. Det fanns en risk att de skulle få se början till en kemikaliehysteri. Hon var visserligen en varm anhängare av köttskatt, även om hon insett rätt tidigt att det inte skulle bli något sådant inom en överskådlig framtid eftersom det fanns alldeles för många köttfrossare inom regeringen och sd, men nu hade det hela tagit en ny vändning. En kemisk sådan. Under en längre tid hade det gjorts framstötar från olika håll om att man på kemisk väg skulle förvandla korna till grisar genom att utfodra dem med något som minskade deras metanrapande. Detta något hade visat sig heta Bovae och användes nu i flera länder. Danska staten hade till och med lovat att gå in och sponsra fodertillskottet för det var inte direkt billigt. Men nu hade det kommit smolk mjölkbägaren eller fodertråget, beroende på hur man såg på saken. Hösten hade inneburit högljudda protester i Storbritannien när mejeriprodukter från Arlas kemikaliematade kor nådde brittiska mejerihyllor. Uppretade britter hällde ut Arlas mjölk i vasken och konspirationsteorierna stod som spön i backen. För klimatministern blev det tydligt vilken skitstorm som sannolikt var i annalkande om Sverige också slog in på kemivägen och den skulle ha sitt epicentrum kring henne.

Hon orkade bara inte med det också.

När hon så hade blivit uppringd av den lågmälda mannen, hade hon gripit efter det sista halmstrået och direkt börjat ringa runt till strategiskt utvalda. Hon började med honom som var lättast – landsbygdsministern.

Först hörde hon inte vad han svarade, för han hade munnen full med mat, som alltid. Säkert en massa kött, kött, kött, han var förbanne mig galen i kött, den mannen. Till slut lyckades hon urskilja:

– Gôrbra!

Jo, han skulle vara på plats i morgon. Och lovade i sin tur ringa näringslivsministern, som ju påpassligt nog kom från hans eget parti och finansministern. Statsministern gick inte att nå. Han hade tidigt deklarerat att enbart ett världskrig skulle få honom att lämna styrketräningsrummet och löpbandet. Vaderna behövde få sig en uppryckning! Klimatministern lyckades dock trumma ihop några andra lämpliga. Nu satt de alla där i konferensrummet och trängdes och svettades.

– Det stämmer, svarade den lille mannen med det långa grå skägget på frågan från Miljövårdsberedningens ordförande. Det här kan lösa klimatkrisen.

Inte något färgglad jultröja där inte, tänkte landsbygdsministern. Otroligt grå figur det här, fortsatte han för sig själv.

– Nu finns det ju redan en tillskott som kommer att bidra till en lösning på klimatfrågan, sa han. Men det ska ju ges till kor, inte till människor, fortsatte ministern. Och det här är alltså tänkt att ges till människor?

– Det stämmer, sa mannen igen.

– Det vore ju i och för sig väldigt skönt att slippa den där högljudda gruppen av bakåtsträvande gnällspikar bland bönderna. Det blir alltid så trist publicitet, sa landsbygdsministern.

-Ska det ges till människor, då behöver vi testa det, sa generaldirektören från Livsmedelsverket.

– Jag kan försäkra att det inte på något sätt är skadligt för hälsan. Innehållet består av ett välkänt livsmedel som ätits under många hundra år, sa den gråe mannen.

– Bara för att något är naturligt så behöver det inte vara ofarligt, tvärtom. Industriellt processade produkter borgar oftast för en högre säkerhet. Naturen däremot, den är lite lurig den. Nej vad jag tänkte på var mera nutritionen och om det är gluten- och laktosfritt och…

Klimatministern avbröt generaldirektören, väl medveten om att detta extrainkallade möte annars aldrig skulle ta slut.

– Kan du dra det hela en gång till. Om jag förstod det hela rätt skulle det här pulvret få befolkningen att frivilligt dra ner på sin konsumtion och på det viset minska klimatpåverkan. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt fasa ut fossila bränslen utan att gula västar skulle gå bazookas.

Alla hajade till och tittade på klimatministern. Bazookas? Hade hon redan börjat tulla på nyårscavan?

Hon fortsatte:

– Vi, eller snarare befolkningen, skulle resa mindre, köpa mindre prylar för att det här pulvret skulle göra dem… mer harmoniska? De skulle inte behöva köpa sig lyckliga?

– Ja det stämmer. Gladare. Och snällare, sa den grå mannen.

– Och då skulle vi inte ha behov av allt det där andra?

– Nej just det, sa den grå.

Näringsministern var högröd i ansiktet och hade inte sagt något på hela tiden men utbrast nu:

– Hur ska det då gå med tillväxten och näringslivet? Va!? Har du tittat för mycket på Karl Bertil Johnsson eller vad är det frågan?

Ingen sa någonting. Inte ens mannen med det långa skägget.

– Bettan, häng med här nu och sluta netflixa. Det kommer bli mindre skatteintäkter, för-i-helvete Bettan!

Näringsministern la till den där svordomen på slutet för då visste hon att finansministern äntligen skulle vakna till och släppa det eviga skärmtittandet. Lite svavel och helveteseder, det var så man fick fart på de frireligiösa!

-Va, inga skatter!? Nej det går ju inte. Det är vi på Finansen helt emot. Vi är dessutom för arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta och då måste man ju också göra av med pengarna man jobbat ihop på något, sa finansministern.

Sedan tillade hon och log sitt allra illmarigaste leende:

-Vems ärenden går du egentligen?

-Jag är hitskickad av dem i stallet, sa mannen och sträckte över sitt visitkort.

Där stod det T. Omtén.

-I stallet? Ekade landsbygdsministern, som kände att det här var nog något som låg nära hans ansvarsområde.

-Ja, sa mannen.

Näringsministern tog ny sats:

-Tala ur skägget, människa. Vilket stall då?

-Alla stall. Jag jobbar med dem som finns i stallen. Jag ser till dem. Och nu har de skickat mig hit för att be er att göra något åt grundproblemet i stället för att ge korna dem kemikalier.

-Jag fattar ingenting, sa finansministern. Vad är det vi pratar om?

Klimatministern insåg att hon var tvungen att rycka in. Hon förklarade snabbt det som mannen fåordigt hade sagt på telefon, nämligen att korna inte var särskilt pigga på att få kosttillskott med kemikalier. De tyckte att man i stället kunde utfodra människorna med något som gjorde dem mindre benägna att hela tiden skaffa nya grejer. Att bromsa uttaget av råvaror från naturen.

– Om man nu på allvar verkligen VILL göra något åt klimatpåverkan.

-Jaha, korna har skickat dig alltså. Är du en sån där cow-whisperer, eller vad det kan tänkas heta? Näringsministern log sitt mest djävulska leende, så kd hon än var.

– Ja det kan man säga, sa mannen.

– Så det här kosttillskottet skulle alltså rent av kunna skapa fred på jorden, det vore väl fint så här i juletid? Fortsatte näringsminstern.

– Jo tror man bara tillräckligt, så kan det det, sa mannen.

-Tro, det gör man i kyrkan det, gnäggade näringsministern.

– Jaha det är någon slags placebo alltså, sa generaldirektören för Läkemedelsverket, som också var på plats.

Livsmedelsverkets chef flikade in:

-Om det är så himla naturligt, det här kosttillskottet för människor. Varför är det i pulverform och inte i sin livsmedelsform?

-För att ni verkar ha lättare att acceptera näring i form av tabletter eller pulver, snarare än i form av mat, svarade mannen.

Nu hade både finansministern och näringsministern börjat flippra med sina telefoner. Finansminstern smsade till klimatministern:

VARFÖR HAR DU TAGIT HIT OSS FÖR ATT TRÄFFA EN GALNING!!!???

Näringsministern sa i stället rakt ut:

-Jag vet inte hur det är för er andra, men jag har faktiskt lite shopping som behöver göras inför nyåret så vi kanske kan avrunda det här nu.

Alla reste sig upp och började diskutera öppettider på systembolaget, var den billigaste löjrommen fanns, om det skulle bli någon fyrverkeritårta eller inte och finansministern tipsade om årets bästa Netflix-serier (för vilken gång i ordningen var det ingen som längre kom ihåg.) Klimatministern försökte överrösta sorlet men insåg att loppet var kört. Den grå mannen hade obemärkt slunkit ut genom dörren.

Miljövårdsberedningens ordförande skruvade av locket på plaströret och hällde ut lite av det bruna pulvret i handen.

-Ha, det smakar ju precis som pepparkakor, sa han.

Lögn, förbannad lögn och statistik
Lögn, förbannad lögn och statistik 150 150 Ann-Helen von Bremen

Svensk Fågel basunerar ut att slaktkycklingarnas ben har blivit så bra att ”80 procent av djuren har inga problem alls”. Problemet är bara att det inte stämmer. Det är endast 2 procent av slaktkycklingarna som går normalt. Det visar organisationens egen studie.

Att slaktkycklingarna växer så snabbt att deras ben inte bär dem, är en gammal nyhet. I senaste numret av Land Lantbruk skriver man om en studie av slaktkycklingarnas benhälsa som forskarna på Rise har gjort åt uppfödarföreningen, Svensk Fågel. Forskarna har besökt 40 procent av kycklingstallarna och i varje stall studerat hur cirka 150 djur rörde sig. Kycklingarna var nästan färdigväxta och skulle slaktas inom fem dagar.

 Resultatet är mycket bra, i alla fall om man får tro Svensk Fågel:

  • 80 procent av djuren har inga problem alls och det är bra. Det talar emot de argument man hör om att kycklingarna växer så snabbt att de inte kan gå, säger Anna Silvera, hållbarhetsstrateg med fokus på djurvälfärd på Svensk Fågel till tidningen.

Men tittar man på undersökningen ser man att det endast är 2 procent av de studerade djuren som ”går normalt och har ingen synbar avvikelse i benställningen”.  När forskarna på Rise har bedömt hur fåglarna rör sig, har de utgått från en 6-gradig skala över rörelsemönster, den sk gait score skalan.

Tabellen är hämtad ur Land Lantbruk som i sin tur har Svensk Fågel och Rise som källa:

NivåBeteendeAndel av fåglarna
0Kycklingen går normalt2%
1Kycklingen har en mindre avvikelse i rörelsemönster men den är svår att precisera.23%
2Kycklingen har en tydlig rörelsestörning som dock inte hindrar den från att ta sig fram.55%
3Kycklingen har en tydlig rörelsestörning vilken påverkar dess möjligheter att röra sig18%
4Kycklingen har en allvarlig rörelsestörning. Den kan fortfarande gå men endast med svårighet och endast då den drivs på eller är starkt motiverad. Annars sätter den sig ner så fort den har möjlighet.1%
5Kycklingen kan inte gå. Även om den kan stå upp kan den enbart gå med hjälp av stöd från vingarna eller genom att hasa sig fram.1%

Här ser man att det endast är 2 procent som går normalt. Alla andra har olika typer av störningar, från mildare till så allvarliga att fåglarna har svårt att röra sig (nivå 3-5) eller inte alls kan gå (nivå 5).  I de här grupperna hittar vi  22 procent av slaktkycklingarna. Fler än var femte kyckling har alltså svåra problem att röra sig och gå.

 Men de resterande 78 procenten då, den siffra som Svensk Fågel avrundar och använder sig av när man säger att de flesta kycklingarna inte har några problem, innebär de också att djuren rör sig helt normalt? Nej av tabellen kan man ju se att det inte är så. Förutom nivå 0 så har alla nivåer olika rörelsestörningar. De flesta kycklingar, 55 procent, hamnar på nivå ”tydlig rörelsestörning som dock inte hindrar den från att ta sig fram.”

Både Svensk Fågel och Rise drar slutsatsen att klasserna 1-2 innebär att kycklingarna ”rör sig utan anmärkningar”, vilket inte stämmer enligt hur man har klassat kycklingarna. Svensk Fågel vill till och med gå så långt att man vill tona ner problemen som kycklingarna har på nivå 3. Anna Silvera kommenterar nivå 3-fåglarnas svårighet att röra sig i Svensk Fågels Matfågelrapport 2024 på följande sätt:

-Vi vet inte vad det innebär, om det mer handlar om att vi alla rör oss olika eller om det finns några underliggande faktorer här.

Det mest anmärkningsvärda är att forskarna på Rise legitimerar Svenskt Fågels budskap om att de flesta fåglar inte har något problem. Så här säger Peetz Nielsen, senior forskare på RISE och ansvarig för studien, i Svensk Fågels Matfågelrapport 2024.

”Vi kan konstatera att väldigt få av kycklingarna har grava rörelsestörningar och att majoriteten rör sig utan anmärkning. De som bedöms som treor är svårare att bedöma och här krävs ytterligare studier. Vi har inte tittat på kön, kan det kanske vara så att tupparna som har mer muskler rör sig annorlunda.”

Tittar man på annan forskning så finns det rätt många studier som inte försöker dribbla med korten på samma sätt som Svensk Fågel och Rise gör. I stället slår man fast att fåglar som klassas som nivå 3 inte bara har problem att röra sig, de har också ont. Det finns studier som visar att om man ger kycklingar i nivå 3 smärtstillande, så får de lättare att röra sig när smärtan försvinner.

En annan studie som är värd att nämna väljer att studera fåglar i nivå 2, eftersom de inte brukar anses lida av lika stora problem. När man jämförde nivå 2 med de två lägre nivåerna såg man att nivå-2-kycklingarna rörde sig betydligt sämre. Däremot kunde man inte slå fast ifall de också led av smärta.

Visserligen är det svårt med procenträkning men just skillnaden mellan 80 och 2 procent borde vara rätt tydlig. Även för Svensk Fågel och Rise.

Kornas bete – och vad det egentligen handlar om
Kornas bete – och vad det egentligen handlar om 150 150 Ann-Helen von Bremen

Det borde inte vara någon stor fråga, detta om kor ska få gå ut på sommaren och göra det som de är gjorda för – äta gräs. Det säger kanske snarare något om vilken märklig tid vi lever i. Förra veckans utredning om att ändra djurskyddslagen så att mjölkproducenter som har kor i lösdriftsstallar inte ska behöva släppa ut djuren på bete, har satt ny fart på den infekterade diskussionen. Det cirkulerar en rad olika påståenden och inte så få dimridåer. Det kan vara på sin plats att reda ut vad det handlar om.

Men först, låt oss prata om vad det inte handlar om:

Till att börja med så handlar det inte om hur korna mår eller inte mår. Det handlar heller inte om att de ska kunna få ”välja”, som det så bedrägligt heter, om de vill vara ute eller inne. Det är ingen omsorg om korna som gör att vissa mjölkproducenter propagerar för att djuren har det bättre inomhus där de slipper värmen, kylan, regnet, myggen, fästingarna, ja allt det där som är utomhus.

Det har heller inget att göra med att det med lagens avskaffande skulle bli lättare att införa ett stöd till de lantbrukare som har sina kor på bete. Visserligen är sant att EU förbjuder nationella stöd om det redan är ett lagkrav, men det är inte detsamma som att det är omöjligt att införa ett sådant stöd. Det är mera en fråga om hur ett sådant stöd utformas, en ren teknikalitet och om viljan fanns, skulle säkert några av departementets tjänstemän, med handräckning från LRF, kunna åstadkomma en sådan konstruktion. Man lyckades ju alldeles utmärkt dribbla bort korten när det gällde EUs omfördelning av jordbruksstöden till mindre gårdar, med syfte att bromsa strukturutvecklingen, trots att man fick bassning från EU. Att stöd som stimulerar till att fler nötkreatur, inte minst tjurarna, kommer ut och ägnar sig åt naturvård i markerna, skulle vara bra för lantbrukarna, landskapet, den biologiska mångfalden och inte minst för korna själva. Det skulle dessutom passa utmärkt ihop med EUs naturrestaureringslag där just fler gräsmarker är ett av de viktigaste verktygen. Men nu finns det ingen sådan vilja att åstadkomma ett sådant stöd, annars skulle vi vid det här laget ha hört förslag från lantbrukarnas egna företrädare eller från utredaren.

Slutligen handlar det heller inte om att rädda den svenska mjölkproduktionen, stärka konkurrenskraften. Livsmedelsberedskapen eller öka den biologiska mångfalden, även om detta påstås i utredningen.  Att ta bort beteslagen kommer enbart snabba på strukturrationaliseringen ytterligare eftersom konkurrensen inom Sverige då skulle hårdna ytterligare då de stora gårdarna som stänger inne korna, skulle kunna producera mjölk billigare än de bönder som ägnar sig åt betesdrift. För en sak är säker, betesdrift kostar pengar. Dessa, ofta mindre gårdar, skulle komma att läggas ner ännu snabbare. Gunnar Rundgren utvecklar detta i sin debattartikel i Svenska Dagbladet.

Och nej, det handlar verkligen inte om Astrid Lindgren och att hennes ande skulle vila tung, nästan förlamande över utvecklingen av den svenska mjölkproduktionen. Det där är rent nys.

Nej, vad det hela handlar om är en grupp stora mjölkproducenter som redan i dag har svårt att klara av att ge sina kor ett vettigt bete, dvs att korna ska kunna äta gräs och inte bara ska stå utomhus på en liten plätt och ”lufta sig” lite. Det är dessa bönder som under ett antal år har bedrivit ett intensivt lobbyarbete som nu hörsammats. Och det är detta vi borde diskutera.

Det är inte svårt att förstå argumenten mot beteslagen – det är svårt att bedriva betesdrift med flera hundra kor, för att inte tala om de gårdar som passerat 1000-ko-strecket. Betesmarkerna får inte ligga för långt bort från lagården eftersom korna ska mjölkas ett par gånger om dagen och man kanske inte ens har tillräckligt med betesmark. Det är även utmaning, snudd på omöjligt, att inte betena trampas sönder av alla kor, särskilt om det dessutom kommer regn. Det är alltså inte svårt att förstå kritiken mot beteslagen, det är däremot irriterande att det sveps in i dimridåer som att ”kon ska få välja själv”, ”kon har det bättre inomhus” osv.

Men frågan som borde ställas är om det verkligen är vettigt att ha så här stora gårdar där man inte klarar av att låta korna få göra det som är själva essensen av att vara en ko  – nämligen att beta gräs? Som därmed tappar sitt ekologiska sammanhang, en stor del av sin koppling till platsen, till landskapet och istället påminner allt mer om kycklingproduktion. Och är det klokt att bygga upp en mjölkproduktion som bygger på ett antal få, mycket stora gårdar? Hur sårbart är inte ett sådant system och hur illa rimmar inte det med en livsmedelsberedskap värd namnet?

Vem är det egentligen som vill ha mjölkfabriker?

Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp
Lappländsk fjällröding – ett riktigt bottennapp 150 150 Ann-Helen von Bremen

Om jag säger lappländsk fjällröding, vad tänker du på då? Ser du framför dig den vackert rödmagade fisken som lever i små fjällbäckar och djupa sjöar uppe i norr? Eller tänker du snarare på fiskar som trängs i kassodling, föds upp på fiskfoder och som smakar sådär som odlad fisk brukar smaka – lite mindre, lite tråkigare? Att just den sistnämnda har fått EUs skyddade geografiska beteckning under namnet ”Lappländsk fjällröding” är ett riktigt bottennapp, både för fjällrödingen och för märkningen.

EUs skyddade beteckningar skyddad ursprungsmärkning och skyddad geografisk beteckning har länge haft ett högt gastronomiskt anseende. Något av matens ”Hall of fame”. Jag minns hur jag avundsjukt studerade listan under 1990-talet: Roquefort, Munster, Comté, Camembert de Normandie, Reblochon, Gorgonzola Parmigiano Reggiano, Stilton, Pecorino – alla var de där! (Ja, jag skriver ostarnas namn med versaler, trots att det bryter mot svenska skrivregler, för nu pratar vi trots allt om De Stora Ostarna!)

I Sverige hade vi på matsidan i samband med EU-inträdet enbart lyckats registrera hushållsost*, svecia och falukorv, inte för att dessa ansågs gastronomiskt framstående, utan för att de var volymprodukter och man oroade sig för att något annat EU-land skulle ta upp tillverkningen och konkurrera ut den inhemska produktionen.  På dryckessidan höll man den kulinariska fanan lite högre och lyckades tidigt registrera punsch och akvavit.

Trots att svensk gastronomi, från åkern till fine-dining-bordet, utvecklades starkt under de följande decennierna och det nordiska köket blev ett begrepp på den internationella scenen, gick det trögt med att registrera några geografiska specialiteter. För tio år sedan fick därför jordbruksverket i uppdrag att öka antalet livsmedel med skyddad beteckning, vilket gjorde susen. I dag hittar vi Kalix löjrom, Grebbestadsostron, värmländskt skrädmjöl, öländska bruna bönor, Wrångebäcksost, polkagrisar från Gränna och en rad andra matvaror som det finns anledning att känna sig lite stolt över.

Men så kom beskedet för några veckor sedan att EU-kommissionen har godkänt att den så kallade ”Lappländska fjällrödingen” får skyddad geografisk beteckning. Man undrar hur det överhuvudtaget var möjligt.

Vad innebär då skyddet? Grundtanken är protektionistisk. Enbart mejeriföretag inom ett visst område i Italien kan exempelvis tillverka parmesanost. Andra mejerier kan givetvis också tillverka en hårdost som i princip är exakt likadan, men den får inte säljas som en parmesan. Äkta parmesanost görs enbart inom den definierade italienska regionen.

Men det krävs att det är något särskilt med livsmedlet, det går inte att skydda bulkprodukter. Så här beskrivs de skyddade beteckningarna på en av EUs officiella sidor:

Om din produkt har ett specifikt geografiskt ursprung och anseende – en särskild kvalitet eller andra egenskaper som är kopplade till ursprunget – kan du skydda den med en geografisk beteckning.

Det handlar alltså både om kvalitet och om geografi och ofta pratar man också om traditionellt hantverk. Så vad har då den så kallade lappländska fjällrödingen med detta att göra? Väldigt litet om sanningen ska fram. Fiskodlingars koppling till den geografiska platsen är ungefär lika stark som ett vanligt svensk kycklingstall, det vill säga nästan ingen alls och det gäller även om den råkar ligga i Norrland. Fiskarna lever sina liv i kassar tillsammans med väldigt många andra fiskar** och kan inte vandra upp i fjällbäckar som många andra rödingar. De äter fiskfoder som innehåller 50 procent vegetabilier (främst baljväxter, vete, solros och raps som är odlat någon annanstans), resten fisk i olika former. I ansökan till EU är det mycket information om bergarter, vattentemperaturer, vattenflöde och älvars avvattningsområden men väldigt lite info om själva odlingen och rödingen själv. Det känns som ett krampaktigt försöka att ge fisken geografisk härkomst.

Frågan är om det ens kan anses vara en fjällröding (Salvelinus alpinus). Det man odlar är nämligen Arctic Superior, en framavlad stam av en fjällröding från Hornavan. En rapport från SLU beskriver att det pågått ett intensivt avelsarbete på för att få fram Arctic Superior sedan 1980 och 30 år senare, när rapporten skrivs, har avelsarbetet inneburit att Arctic Superior har tre gånger snabbare tillväxt än den ursprungliga fjällrödingen. Den klassas nu som en domesticerad stam. Naturvårdsverket skriver i en rapport från 2008, Effekter av spridning av genetiskt främmande populationer: ”Det måste betraktas som ytterst olyckligt att denna stam även används för utsättningar i naturen.”

Nej, uppenbarligen är inte Arctic Superior vilken fjällröding som helst.

Det kanske allra mest ironiska är att det från och med nu är förbjudet att sälja den äkta varan, dvs fjällröding som verkligen är fjällröding och som dessutom är fiskad i Lappland, om du kallar den för dess rätta namn – nämligen lappländsk fjällröding. Det namnet är nu enbart skyddad för den odlade fisken.

På Livsmedelsverkets hemsida skriver man:

”Syftet med skyddade beteckningar är att hjälpa producenter av jordbruksprodukter och livsmedel att lyfta fram produkternas kvalitet. De skyddade beteckningarna ska också ge konsumenten trovärdig information om produktens mervärden och kvalitet.”

Den tanken känns väldigt långt ifrån skyddet av den odlade rödingen, även om det var just Livsmedelsverket som godkände ansökan och skickade den vidare till kommissionen för slutgiltig bedömning och registrering.

Jag kommer att tänka på Groucho Marx och hans berömda citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som skulle acceptera mig som medlem.” Det är synd att inte fler tänker på det viset.

*Skyddet för hushållsosten var det svagaste, GTS (Garanterad Traditionell Specialitet) och innebar att alla, oavsett geografi, fick tillverka hushållsost så länge man följde ett angivet recept. Något som danska Arla tagit fasta på, som numera står för den största andelen av hushållsost i Sverige. GTS försvann för något år sedan, kanske för att den nivån var alltför svag.

** Det är väldigt svårt att få fram information om hur mycket kilo fisk som det odlas per kubikmeter vatten. En siffra är 15-25 kilo röding, men det är en gammal uppgift och kan alltså vara i underkant.

Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs?
Vem ska tala om för de unga bönderna att de inte behövs? 150 150 Ann-Helen von Bremen

Han är ung och ska ta över föräldragården och för att lösa ut sina syskon behöver han 10 miljoner kronor. Lågt räknat. Gården ligger vackert och har fina betesmarker, men själva lagården är allt anat än modern och rationell. Välskött, ombonad med gardiner i fönstren, men modern är den som sagt inte. Antalet kor är knappt 50  stycken och det här räknas alltså som en liten gård.  Ändå behöver han tio miljoner. Kanske rent av 20 miljoner kronor. Det är pengar som inte finns och som han kommer tvingas låna och för att få de lånen, kommer han tvingas öka antalet kor och då sannolikt också behöva köpa två mjölkningsrobotar och bygga en ny lagård. Så lägg på 10 miljoner till. Snacka om negativt startkapital!

Sedan behöver han skaffa sig en partner med hög inkomst och dessutom checka in i ett hysteriskt mjölkningsrace. Sannolikt kommer han få svårt att sköta om de fina naturbetesmarkerna, för det tar för mycket tid och kostar alltså för mycket. Han kommer att bli inriktad på att korna ska mjölka och då kommer det handla om motionsbete, dvs en gräsplätt i närheten av lagården där korna kan sträcka lite på benen, men inte ägna sig åt att beta gräs. Sannolikt kommer han fasa ut den fina kobesättningen med de olika raserna och inrikta sig på den högmjölkande rasen, holstein.

Eller så blir det kanske ingenting. Jag säger inte det till honom, men jag tänker det. Hur ska han få ihop alla dessa miljoner och om han lyckas med det, är det verkligen den här typen av mjölkbonde som han vill bli? Föräldragården har ju så många andra värden.

Generationsskiften är en återkommande diskussion inom lantbruket.  Bondekåren fortsätter nämligen att krympa, från att 2013 ha varit 67 000 jordbruksföretag till att tio år senare vara 56 000. Samtidigt blir de också allt äldre. Enligt Jordbruksverkets senaste statistik ligger nu medelåldern på 59 år. Fler än en tredjedel av bönderna är 65 år eller äldre, samtidigt som andelen lantbrukare som inte är pensionsmässiga, alltså har minskat sin andel. Bland de specialiserade mjölkgårdarna är medelåldern lägre, 53 år.

Den stigande åldern och generationsskiften har diskuterats länge inom bondevärlden. En del menar på att problemet är unga människor inte attraheras av att bli bönder, med långa arbetsdagar, dåligt betalt och ofta obefintlig semester, men jag är inte säker på att det är rätt analys. Visst har bonderiet sina nackdelar, men det har också stora fördelar. Närheten till djur och natur, omväxlande och konkreta arbetsuppgifter där resultatet syns, möjligheten att jobba med kroppen och utomhus, att vara sin egen chef och att följa årstidernas rytm – det är sådant som brukar lyftas fram av alla de unga människor som bestämt sig för att satsa på livet på landet och som familjetidningen Land regelbundet berättar om.

Andra pekar på de ekonomiska hindren och det ligger sannolikt betydligt närmare sanningen. Det krävs försäljning ett par riktigt feta bostadsrätter eller villor i Stockholm för att ha råd att investera i ett lantbruk.  Visst finns det investeringsstöd och startstöd för unga lantbrukare (under 40 år) men det rör sig i sammanhanget om små belopp. Därför har det föreslagits mer fördelaktiga lån, ett slags studielånsmodell för bönder. Men så vitt jag vet finns det ingen som tycker att studielån på 10 eller 20 miljoner kronor skulle vara en särskilt bra idé.

Andra menar att man måste göra förändringar i jordförvärvslagen så att företag kan äga lantbruk och man på det viset får in mer kapital i lantbruket. Det skulle innebära att finansbolag, banker och andra ekonomiskt starka aktörer skulle kunna äga och driva lantbruk. Det skulle inte bara vara slutet för familjejordbruken, utan även innebära att bönderna själva skulle förvandlas till lantarbetare. Det är en modell som vi känner till från flera andra stora jordbruksnationer som USA och Brasilien och det är inget som direkt inspirerar. Enorma monokulturer som producerar billig bulkråvara, matöknar och en död landsbygd. Ledarskribenten Edvard Hollertz har i ett antal texter ifrågasatt den här modellen för Sverige.  Han har i stället pekat på att Sverige inte enbart behöver större gårdar, utan även fler och mindre gårdar och att vi då helt enkelt behöver en jordreform.

Just detta med en jordreform är en intressant fråga som jag hoppas få möjlighet att skriva mera om i ett senare inlägg.

För med den nuvarande utvecklingen, där siktet hela tiden är inställt mot internationell konkurrenskraft och därmed att producera mat så billigt som möjligt, är det enbart färre och större gårdar som gäller. Och då är det snarare en fördel om den unge mannen som jag skrev om inledningsvis, inte klarar av att ta över sin föräldragård. För strukturrationaliseringen innebär ju faktiskt att antalet gårdar hela tiden ska minskas. På mjölksidan har det under lång tid skett en halvering av antalet mjölkgårdar ungefär vart tionde år. Peder Tuborgh, VD för Arla, har flera gånger påpekat att strukturrationaliseringen i Sverige behöver gå betydligt snabbare.

Utifrån den här logiken är det bra om de gamla envisa stötarna bland mjölkbönderna kan förmås att lägga av lite tidigare, särskilt som flera av dem också har mindre gårdar och alltså inte är någon särskilt bra affär.

Och utifrån samma logik behöver inte svenskt lantbruk några nya, unga lantbrukare.

Nej, jag håller naturligtvis inte med om detta. Och nej, jag tror inte heller att det är någon naturlag att gårdarna ska bli färre och större. Det här går att ändra på. Om man vill. Men mer om det vid ett annat tillfälle.

Koböndernas dyra tagelskjorta

När man tror att tagelskjortor och annat självpåtaget gisslande för att sona sina synder har fallit ur mode, så kommer de plötsligt tillbaka igen. Den här gången heter tagelskjortan Bovaer, en kemikalieblandning som bönderna ska ge sina kor så att de inte ska klimatsynda lika mycket, det vill säga, rapa metan. Men som så ofta med tagelskjortor handlar det snarare om show off än att på allvar göra något åt problemet. Det är ju inte direkt korna som har proppat vårt livsmedelssystem fullt av fossila bränslen. Det är inte heller korna som flyger och shoppar loss. Varför det är just korna än en gång ska behöva göra avkall på sina alldeles naturliga behov och beteenden för att vi människor ska kunna fortsätta bränna plattan i botten, det är en gåta. Och varför så många bönder verkar köpa idén att deras kor i själva verket är syndabockar, är ännu mer obegripligt.

Ny bok!

Det levande

Naturen är besvärlig. Nästan alla vill skydda den, men ingen vet vad den är. I Det levande: Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan vänder och vrider Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren på frågan om vad naturen egentligen är. Är den allt det där grönskande, skuttande, slingrande, pulserande, fladdrande, porlande, flämtande, droppande, skälvande, födande och döende som finns där ute eller är den en gruva som är till för oss att använda? Är människan en del av allt detta levande? Och hur skall hon då leva som en art bland andra miljontals arter?
Du kan beställa Det levande från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Du kan också få den skickad direkt från författarna för 250 kronor.
Beställning: Skicka din adress till gunnar@grolink.se eller via sms till 070-5180290. Ange om betalning sker med Swish till 123 174 21 05 eller bankgiro 5033-1768. Skriv ”bok + ditt namn” vid betalningen.

Kornas planet

I boken blandar författarna sina egna erfarenheter som nyblivna koägare med historia och vetenskapliga rön. Resultatet är en kärleksförklaring till kon, men också en svidande kritik av det kapitalistiska matsystem som förvandlar korna till planetskadande produktionsmaskiner.
Du kan beställa Kornas planet från internetbokhandeln, välsorterade bokhandlare har den hemma, andra kan ta hem den. Gå in på länken: Trädgården Jorden

Om hungryandangry

Ann-Helen Meyer von Bremen2Hur står det till i matlandet Sverige? Vem har makten över din matkasse? Vem betalar för maten och vem tjänar på det? Och var finns den goda korven?

Vi har mycket att prata om och detta är en inbjudan till dig att vara med i samtalet.

Annars arbetar jag som frilansjournalist och skriver om lantbruk, livsmedel och mat. Jag är uppfödd på en blandning av Findus och mammas kåldolmar och det är framför allt de sistnämnda som jag minns med glädje. Trots namnet är jag inte alltid arg, mat är ett av livets stora glädjeämnen.

Men jag är alltid hungrig.
Välkommen in i samtalet!
Ann-Helen Meyer von Bremen


Arkiv