-Så det här kosttillskottet ska alltså vara lösningen, påstår ni?

Ordförande i Miljövårdsberedningen höll upp provröret med det bruna pulvret och skakade det fram och tillbaka, samtidigt som han tänkte att det skulle i så fall vara en skänk från ovan. Tänk att få slippa allt käbbel som hade präglat utredningens arbete, för att inte tala om den kakafoni av kritik som skulle komma när man väl presenterade sina resultat. Fördröja avverkning av skog med 5-20 år för att rent teoretiskt binda in mer kol, i relation till det tusenårsperspektiv som nedbrytningen av koldioxid handlar om, Herregud var det någon i Sverige som skulle gå på det? Och det var ändå ett av de skarpaste förslag som de hade att komma med.

Det var klimatministern som hade samlat dem under mellandagarna i det alldeles för lilla konferensrummet för att träffa på den här besynnerliga, kortväxta grå mannen som satt mitt emot dem. Hon var desperat. Alla siffror pekade åt helt jävla fel håll och alla skällde på henne. Inte hade hennes utspel om att stoppa kinesiska lågpriskläder fullproppade med kemikalier, fått den positiva effekt som hon hade hoppats. De övriga partierna var än så länge milt sagt svala till hennes förslag och menade att det var upp till EU att besluta sådant. Men allra värst var att hon hade blivit åthutad av sina egna.

-Ska du starta en kemikaliehysteri!!! Är du galen! Det kommer sprida sig som en löpeld till andra områden också. Vi har ju redan PFAS som ligger där och bubblar hela tiden, tänk om media börjar dra i detta med kemikalierna i jordbruket igen, tänk om E-ORDET BÖRJAR ANVÄNDAS IGEN!!!

Hennes partiledare hade frustat fram det där sista på sitt valrossmannamässiga sätt. Att ens andas om ekologisk mat var nämligen helt förbjudet och inte bara inom hennes eget parti. Det var marknaden som skulle sköta om det, brukade det heta. Klimatministern hade inget emot marknad, men just lantbruk var ju inte direkt känt för att vara särskilt marknadsanpassat och varför då en viss gren av lantbruket skulle vara det, begrep hon helt enkelt inte.

Men det var ingen diskussion hon tänkte ta, vare sig internt eller offentligt.

Däremot insåg hon att hennes ständigt flåsande partiledare hade en liten poäng, även om han nog inte insåg det själv. Det fanns en risk att de skulle få se början till en kemikaliehysteri. Hon var visserligen en varm anhängare av köttskatt, även om hon insett rätt tidigt att det inte skulle bli något sådant inom en överskådlig framtid eftersom det fanns alldeles för många köttfrossare inom regeringen och sd, men nu hade det hela tagit en ny vändning. En kemisk sådan. Under en längre tid hade det gjorts framstötar från olika håll om att man på kemisk väg skulle förvandla korna till grisar genom att utfodra dem med något som minskade deras metanrapande. Detta något hade visat sig heta Bovae och användes nu i flera länder. Danska staten hade till och med lovat att gå in och sponsra fodertillskottet för det var inte direkt billigt. Men nu hade det kommit smolk mjölkbägaren eller fodertråget, beroende på hur man såg på saken. Hösten hade inneburit högljudda protester i Storbritannien när mejeriprodukter från Arlas kemikaliematade kor nådde brittiska mejerihyllor. Uppretade britter hällde ut Arlas mjölk i vasken och konspirationsteorierna stod som spön i backen. För klimatministern blev det tydligt vilken skitstorm som sannolikt var i annalkande om Sverige också slog in på kemivägen och den skulle ha sitt epicentrum kring henne.

Hon orkade bara inte med det också.

När hon så hade blivit uppringd av den lågmälda mannen, hade hon gripit efter det sista halmstrået och direkt börjat ringa runt till strategiskt utvalda. Hon började med honom som var lättast – landsbygdsministern.

Först hörde hon inte vad han svarade, för han hade munnen full med mat, som alltid. Säkert en massa kött, kött, kött, han var förbanne mig galen i kött, den mannen. Till slut lyckades hon urskilja:

– Gôrbra!

Jo, han skulle vara på plats i morgon. Och lovade i sin tur ringa näringslivsministern, som ju påpassligt nog kom från hans eget parti och finansministern. Statsministern gick inte att nå. Han hade tidigt deklarerat att enbart ett världskrig skulle få honom att lämna styrketräningsrummet och löpbandet. Vaderna behövde få sig en uppryckning! Klimatministern lyckades dock trumma ihop några andra lämpliga. Nu satt de alla där i konferensrummet och trängdes och svettades.

– Det stämmer, svarade den lille mannen med det långa grå skägget på frågan från Miljövårdsberedningens ordförande. Det här kan lösa klimatkrisen.

Inte något färgglad jultröja där inte, tänkte landsbygdsministern. Otroligt grå figur det här, fortsatte han för sig själv.

– Nu finns det ju redan en tillskott som kommer att bidra till en lösning på klimatfrågan, sa han. Men det ska ju ges till kor, inte till människor, fortsatte ministern. Och det här är alltså tänkt att ges till människor?

– Det stämmer, sa mannen igen.

– Det vore ju i och för sig väldigt skönt att slippa den där högljudda gruppen av bakåtsträvande gnällspikar bland bönderna. Det blir alltid så trist publicitet, sa landsbygdsministern.

-Ska det ges till människor, då behöver vi testa det, sa generaldirektören från Livsmedelsverket.

– Jag kan försäkra att det inte på något sätt är skadligt för hälsan. Innehållet består av ett välkänt livsmedel som ätits under många hundra år, sa den gråe mannen.

– Bara för att något är naturligt så behöver det inte vara ofarligt, tvärtom. Industriellt processade produkter borgar oftast för en högre säkerhet. Naturen däremot, den är lite lurig den. Nej vad jag tänkte på var mera nutritionen och om det är gluten- och laktosfritt och…

Klimatministern avbröt generaldirektören, väl medveten om att detta extrainkallade möte annars aldrig skulle ta slut.

– Kan du dra det hela en gång till. Om jag förstod det hela rätt skulle det här pulvret få befolkningen att frivilligt dra ner på sin konsumtion och på det viset minska klimatpåverkan. Det skulle göra det möjligt för oss att snabbt fasa ut fossila bränslen utan att gula västar skulle gå bazookas.

Alla hajade till och tittade på klimatministern. Bazookas? Hade hon redan börjat tulla på nyårscavan?

Hon fortsatte:

– Vi, eller snarare befolkningen, skulle resa mindre, köpa mindre prylar för att det här pulvret skulle göra dem… mer harmoniska? De skulle inte behöva köpa sig lyckliga?

– Ja det stämmer. Gladare. Och snällare, sa den grå mannen.

– Och då skulle vi inte ha behov av allt det där andra?

– Nej just det, sa den grå.

Näringsministern var högröd i ansiktet och hade inte sagt något på hela tiden men utbrast nu:

– Hur ska det då gå med tillväxten och näringslivet? Va!? Har du tittat för mycket på Karl Bertil Johnsson eller vad är det frågan?

Ingen sa någonting. Inte ens mannen med det långa skägget.

– Bettan, häng med här nu och sluta netflixa. Det kommer bli mindre skatteintäkter, för-i-helvete Bettan!

Näringsministern la till den där svordomen på slutet för då visste hon att finansministern äntligen skulle vakna till och släppa det eviga skärmtittandet. Lite svavel och helveteseder, det var så man fick fart på de frireligiösa!

-Va, inga skatter!? Nej det går ju inte. Det är vi på Finansen helt emot. Vi är dessutom för arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta och då måste man ju också göra av med pengarna man jobbat ihop på något, sa finansministern.

Sedan tillade hon och log sitt allra illmarigaste leende:

-Vems ärenden går du egentligen?

-Jag är hitskickad av dem i stallet, sa mannen och sträckte över sitt visitkort.

Där stod det T. Omtén.

-I stallet? Ekade landsbygdsministern, som kände att det här var nog något som låg nära hans ansvarsområde.

-Ja, sa mannen.

Näringsministern tog ny sats:

-Tala ur skägget, människa. Vilket stall då?

-Alla stall. Jag jobbar med dem som finns i stallen. Jag ser till dem. Och nu har de skickat mig hit för att be er att göra något åt grundproblemet i stället för att ge korna dem kemikalier.

-Jag fattar ingenting, sa finansministern. Vad är det vi pratar om?

Klimatministern insåg att hon var tvungen att rycka in. Hon förklarade snabbt det som mannen fåordigt hade sagt på telefon, nämligen att korna inte var särskilt pigga på att få kosttillskott med kemikalier. De tyckte att man i stället kunde utfodra människorna med något som gjorde dem mindre benägna att hela tiden skaffa nya grejer. Att bromsa uttaget av råvaror från naturen.

– Om man nu på allvar verkligen VILL göra något åt klimatpåverkan.

-Jaha, korna har skickat dig alltså. Är du en sån där cow-whisperer, eller vad det kan tänkas heta? Näringsministern log sitt mest djävulska leende, så kd hon än var.

– Ja det kan man säga, sa mannen.

– Så det här kosttillskottet skulle alltså rent av kunna skapa fred på jorden, det vore väl fint så här i juletid? Fortsatte näringsminstern.

– Jo tror man bara tillräckligt, så kan det det, sa mannen.

-Tro, det gör man i kyrkan det, gnäggade näringsministern.

– Jaha det är någon slags placebo alltså, sa generaldirektören för Läkemedelsverket, som också var på plats.

Livsmedelsverkets chef flikade in:

-Om det är så himla naturligt, det här kosttillskottet för människor. Varför är det i pulverform och inte i sin livsmedelsform?

-För att ni verkar ha lättare att acceptera näring i form av tabletter eller pulver, snarare än i form av mat, svarade mannen.

Nu hade både finansministern och näringsministern börjat flippra med sina telefoner. Finansminstern smsade till klimatministern:

VARFÖR HAR DU TAGIT HIT OSS FÖR ATT TRÄFFA EN GALNING!!!???

Näringsministern sa i stället rakt ut:

-Jag vet inte hur det är för er andra, men jag har faktiskt lite shopping som behöver göras inför nyåret så vi kanske kan avrunda det här nu.

Alla reste sig upp och började diskutera öppettider på systembolaget, var den billigaste löjrommen fanns, om det skulle bli någon fyrverkeritårta eller inte och finansministern tipsade om årets bästa Netflix-serier (för vilken gång i ordningen var det ingen som längre kom ihåg.) Klimatministern försökte överrösta sorlet men insåg att loppet var kört. Den grå mannen hade obemärkt slunkit ut genom dörren.

Miljövårdsberedningens ordförande skruvade av locket på plaströret och hällde ut lite av det bruna pulvret i handen.

-Ha, det smakar ju precis som pepparkakor, sa han.